Förjupande frågor

Fördjupande frågor och svar för dig som vill veta mer

Vad menar man när man säger att ett barn far illa?

Barn som lever i utsatta miljöer riskerar att fara illa.

Barn som lever i utsatta miljöer riskerar att fara illa. Men vad menar man egentligen med utsatta miljöer och vad menar man egentligen när man säger att ett barn far illa? Är det en enstaka händelse med en trött, stressad och utarbetad mamma eller pappa som skriker åt ett övertrött barn i affären? Eller är det ett barn som får dricka saft i nappflaskan natt efter natt? Eller är det ett barn vars föräldrar själva mår så dåligt att det varken finns plats, tid eller ork över för ett barns alla behov? Framförallt menar man barn som inte blir sedda när man säger att ett barn lever i en utsatt miljö och riskerar att fara illa. Barn som står alldeles ensamma i svåra situationer. Livet kan stundtals innebära stora utmaningar för oss alla och vi kanske tillfälligt tappar fotfästet och våra barn tvingas kanske tillfälligt att stå tillbaka med sina behov. Men så länge vi ser barnet, pratar med barnet, hjälper och stöttar barnet och på olika sätt visar barnet att han eller hon inte är ensam, att vi som föräldrar är med och har ansvaret, då kan barnet antagligen klara sig igenom ganska svåra situationer och vistas i ganska utsatta miljöer, såsom föräldrarnas skilsmässa eller en nära anhörigs död, utan att per definition fara illa. Men det är när vi inte ser barnet i vår egen förtvivlan som det är fara å färde. När barnet lämnas ensam i svåra och utsatta situationer utan hjälp och stöd från någon vuxen. Det kan också vara då föräldrarnas beteende är så skadligt för både barnet, och kanske också för föräldern själv, att den miljö föräldern erbjuder barnet är direkt hotande för barnets liv och framtida utveckling. Det kan handla om föräldrar som missbrukar eller föräldrar som är så svårt psykiskt sjuka att de inte längre kan se ens till sina egna behov och absolut inte till ett barns behov. Då måste samhället träda in och skydda barnet och erbjuda barnet ett annat ställe där barnet kan få trygghet, kärlek och omsorg på, ett familjehem.

Hur vanligt är det att barn far illa?

Det vet man inte idag.

Man vet inte hur vanligt det är med barn som lever i utsatta miljöer och hur vanligt det är att barn faktiskt far illa därför att mörkertalet är stort. Känner vi att vi inte kan svara upp mot våra barns behov så skäms vi, det är inget vi torgför i första taget. Istället försöker vi hålla fasaden uppe och vi sluter oss kanske allt mer inom oss själva och inom hemmets fyra väggar, rädda för att andra ska se vår oförmåga. Men vi vet att omkring 17 procent av alla barn i Sverige växer upp med minst en förälder som missbrukar (Socialstyrelsen 2017). Vi vet också att omkring 20 procent av alla barn i Sverige växer upp i familjer med ständigt återkommande konflikter mellan de vuxna och vi vet att omkring 10 procent av den vuxna befolkningen någon gång i livet mår så dåligt att han eller hon ser sig tvungen att söka professionell psykiatrisk hjälp (Hallberg 2018). Det är samhället, socialtjänsten i varje enskild kommun, som har det yttersta ansvaret för barn som lever i utsatta miljöer och för barn som far illa.

Hallberg U. (2018) Psykisk ohälsa hos unga människor. Liber, Stockholm.

Socialstyrelsen (2017) Barn och unga i socialtjänsten. http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnochungaisocialtjansten

Vad är definitionen av ”barn som far illa”?

Det finns ingen enhetlig definition av begreppet.

Det saknas en gemensam och enhetlig definition för vad som faktiskt ska betraktas som att ett barn far illa. Olika personer, olika professioner, olika regioner, olika kulturer och olika tidsepoker kan och definierar också begreppet på olika sätt (Lundén 2004). Det här leder till att de professionella, som har anmälningsplikt i de fall man misstänker att ett barn far illa, inte alltid anmäler detta till socialtjänsten trots den tvingande lagstiftningen (Lagerberg 1998). Det antas alltså bero på att man tolkar begreppet olika och därmed gör olika bedömningar för vad som är så pass allvarliga brister i barnets miljö att man anmäler detta till socialtjänsten (Lundèn m. fl. 200). I lagstiftningen har man valt att lyfta fram två viktiga nyckelaspekter när det gäller vad som ska anses vara uppfyllt för att ett barn ska anses fara illa; den första handlar om när fara föreligger för barnets hälsa och normala utveckling och den andra handlar om brister i hemmet eller hos föräldrarna (1979/80:1). Med utgångspunkt i lagstiftningen och med hänsyn tagen till att det saknas en gemensam och enhetlig definition av begreppet fokuserar vissa personer på barnet som sådant, det vill säga huruvida barnet uppvisar tecken på att fara illa, genom brister i hälsan eller i den normala utvecklingen (Hagelin m.fl. 2000) medan andra personer fokuserar på brister i hemmet och/eller hos föräldrarna (Socialstyrelsen 2004). Det finns alltså ett behov av en gemensam och enhetlig begreppsdefinition för att minimera risken att missa att identifiera de barn som far illa. En gemensam och enhetlig begreppsdefinition behövs också för forskare, lagstiftare och andra som i sitt yrke arbetar med barn och deras familjer. Men åsikterna går isär om huruvida man ska fokusera på en definition som fokuserar på yttre riskfaktorer såsom brister i hemmet och/eller hos föräldrarna eller om man ska fokusera på redan uppkomna skador i barnets hälsa och/eller utveckling. Man diskuterar också om man ska använda en vidare definition av begreppet som innebär att man tittar både på barnets utveckling, på hemmiljön och på faktorer utanför familjen, såsom mobbning i skolan (Lagerberg & Sundelin 2003). Den snävare definitionen skulle, enligt dess förespråkare, vara enklare att tillämpa framförallt i juridiska sammanhang. Förslag finns på att man bör fokusera på barnets lidande här och nu eller på ett eventuellt framtida lidande på grund av de svårigheter som råder just nu när man definierar begreppet barn som far illa (Lagerberg & Sundelin 2003). Detta medan andra forskare menar att barnet inte behöver utsättas för lidande här och nu eller riskera att utsättas för framtida lidande för att anses fara illa, istället räcker det med att det är fara för barnets hälsa och utveckling (Killèn 1991).

Hagelin E., Magnusson M. & Sundelin C. (2000) Barnhälsovård. Liber, Stockholm.

Killèn K. (1991) Svikna barn. Om bristande omsorg och vårt ansvar för de utsatta barnen. Kommuneforlaget, Oslo.

Lagerberg D. (1998) Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården? Akademiska barnsjukhuset, Uppsala läns landsting.

Lagerberg D. & Sundelin C. (2003) Risk och prognos i socialt arbete med barn. Centrum för utvärdering av socialt arbete, Gothia förlag, Göteborg.

Lundén K., Broberg A. & Borres M. (2000) Hur tolkar BVC-sjuksköterskor och barnomsorgspersonal anmälningsskyldigheten enligt paragraf 71 socialtjänstlagen? Rapport nummer 2, Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet.

Lundén K. (2004) Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Avhandling, Psykologiska Institutionen, Göteborg Universitet.

Socialstyrelsen (2004) Strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller barn riskerar att fara illa. https://www.polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporter- utredningar/01%20Polisen%20nationellt/Brott%20i%20nara%20relationer/Strategi_for_samverkan_kring_barn_som_far_illa_07.pdf

Ökar eller minskar andelen barn som lever i utsatta miljöer och som riskerar att fara illa?

Andelen ökar hela tiden.

Trots att vi i Sverige lever i ett så kallat välfärdssamhälle ökar andelen barn som lever i utsatta miljöer och som därför riskerar eller det facto far illa (Brodin 2009). Vi ser idag omkring oss att barn får det allt bättre vad gäller materiella tillgångar (UNICEF 2003), exempelvis har de flesta barn tillgång till datorer och mobiltelefoner samtidigt som allt fler barn och unga mår psykiskt dåligt (Hallberg 2018). Hur kan det vara så och vem bär ansvaret för det kan man fråga sig. Man kan säga att barn i huvudsak vistas på två arenor; i skolan och i hemmet. Det gör att dessa två arenor och alla som ingår där har ett enormt ansvar för barns välbefinnande. Barn utvecklas i samspel med sin omgivning och här har främst föräldrarna en stor och viktig roll att spela. Om föräldrarna av olika anledningar inte kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer kan man hävda att barnet lever i en utsatt miljö. Orsaken till att föräldrarna inte kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer kan ligga inom föräldern själv exempelvis psykisk ohälsa eller missbruk, orsaken kan också ligga utanför föräldern exempelvis fattigdom eller bostadslöshet. Förälderns problem kan ha funnits redan innan barnet föddes eller så kan förälderns problem ha tillstött efteråt. Den andra arenan barn vistas på är i skolan. Även lärare har därför en enormt viktig roll att spela i barns liv. Som lärare är man kanske den som ser mest av barnet dess vakna tid och man ses, i bästa fall, som en trygg och pålitlig person av barnet. I skolan har lärarna därför en stor uppgift i att uppmärksamma, stötta och vägleda alla elever samtidigt som vi vet att skolan de senaste decennierna varit utsatt för stora neddragningar. Allt fler arbetsuppgifter ligger på allt färre utbildade lärare. Vi vet också att mobbningen bland elever ökat lavinartat både i skolan och på internet via sociala medier vilket ytterligare ökar riskerna för att skolan ska bli en utsatt miljö för sina elever (Hallberg 2016).

Brodin J. (2009) Barn i utsatta miljöer och livssituationer. Socialmedicinsk Tidskrift 2, 185-191.

Hallberg (2016) Mobbning i skolan. Varför och vad gör vi? Studentlitteratur, Lund.

Hallberg (2018) Psykisk ohälsa hos unga människor. Liber, Stockholm.

UNICEF (2003) Innocenti report card no 5: A league table of child maltreatment deaths in rich nations. UNICEF innconeti research centre, Florence.

Hur går det för de barn som växer upp i familjehem?

Det varierar.

Hur det går för familjehemsplacerade barn och unga varierar. Variationen kan enkelt beskrivas som skillnaderna mellan stabilitet/instabilitet, relationer i familjehemmet och med de biologiska föräldrarna, hälsa och välmående hos alla inblandade parter och anpassning/skolgång. Variationen kan också beskrivas i termer av hur länge familjehemsplaceringen varat, eventuella omplaceringar och ålder på barnet då han eller hon placerades. När man studerar hur barn och unga som varit placerade i familjehem själva upplevde sin uppväxt kan man konstatera att de barn och unga som fått stabila, konsekventa, trygga och kärleksfulla ramar i familjehemmet och också haft möjlighet att själva påverka och styra dessa ramar är de barn som mått bäst och som klarat sig bäst. Genom att vistas i en stabil, konsekvent, trygg och kärleksfull miljö får barnet en chans att knyta an till familjehemmet och därmed också kunna fokusera på sin egen utveckling. De barn som löper störst risk att fara illa av familjehemsplaceringen är äldre barn som placeras under en längre tidsperiod (Dregan & Gulliford 2012). De barn som placeras i familjehem, oavsett hur lång tid placeringen varar, rycks upp från sina rötter. Av den anledningen har skolan och ett stöttande nätverk från före familjehemsplaceringen avgörande betydelse för hur dessa barn och unga acklimatiserar sig till familjehemsplaceringen (Hedin, Höjer & Brunnberg 2010).

DreganA. & Gulliford M.C. (2012) Foster care, residential care and public care placement patterns are associated with adult life trajectories. Population based cohort study. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology 47, 1517-1526.

Hedin L., Höjer I. & Brunnberg E. (2010) why one goes to school: What school means to young people entering fostercare. Socialvetenskaplig Tidsskrift 16, 43-51.

Hur viktigt är en trygg anknytning för barn?

En trygg anknytning är avgörande för barnets välbefinnande och utveckling.

Anknytningsteorin utvecklades av den brittiske psykiatrikern John Bowlby (1968) och den handlar om barnets förmåga till anknytning med sina föräldrar. Bowlby arbetade under 1950-talet för WHO för att stötta de barn som skilts från sina föräldrar. Det var genom detta arbete han förstod hur avgörande den tidiga anknytningen är för hur man senare i livet klarar av olika livshändelser och hur man hanterar relationer. Enligt Bowlby (1968) är anknytningen till föräldern och därmed dennes omsorger en garant för barnets överlevnad. Eftersom att barnet inte kan överleva på egen hand har det redan vid födelsen utvecklat ett beteendesystem vars syfte är att få omvårdnad och omsorg av andra. Vilket beteendesystem barnet utvecklar beror på den person som vårdar barnet. Det innebär att ett barn redan tidigt i livet kan ändra sitt beteende beroende på hur personen som vårdar svarar upp mot de signaler barnet ger ut. Barnet föds alltså med vissa färdigheter eller beteenden som är redo att tas i bruk vid rätt stimulering i syfte att bli omhändertaget. Exempel på beteenden är att skrika, klamra sig fast, le, skratta och jollra. Beteendesystemet har en stor effekt på omgivningen eftersom att det faktiskt ska väcka omgivningens lust att skydda, ge omsorg och omvårdnad till barnet för att barnet ska överleva. I de här sammanhangen pratar man inom anknytningsteorin om inre arbetsmodeller. En inre arbetsmodell byggs upp genom kvaliteten på den anknytning barnet skapar till sina föräldrar och kan på så sätt säga vara en spegling av barnets upplevda kontakt med föräldrarna, alltså en speglig av barnets beteende och förälderns respons. Den inre arbetsmodellen byggs upp genom att något sker upprepade gånger så att barnet lär sig att förvänta sig en viss respons från omgivningen på ett visst beteende. Det kan exempelvis handla om att barnet gråter när han eller hon är hungrig och att omgivningen reagerar med att ge barnet mat. När detta upprepats tillräckligt många gånger kan barnet vara trygg i förvissningen om att få mat om han eller hon är hungrig. Det gör att barnet känner sig trygg i att behoven tillgodoses och barnet behöver inte längre gråta när det är hungrigt. På så sätt utvecklas en trygg inre arbetsmodell där barnet litar på och känner förtroende för sina föräldrar. Denna trygga arbetsmodell leder också till att barnet förstår sitt värde och därmed också litar på och känner förtroende för sig själv och andra. Omvänt, om vuxna i barnets omgivning inte svarar upp mot barnets beteendesystem blir barnets inre arbetsmodell en upplevelse av minskat eller avsaknad av eget värde och därmed misstro mot sig själv och andra. Barnets anknytning till sina föräldrar sker främst under de två första levnadsåren. Man pratar om fyra olika anknytningsmodeller:

  • Trygg anknytning, barn som har en trygg anknytning till sina föräldrar litar på att föräldrarna finns där och skyddar barnet och också svarar upp mot barnets olika behov. Barnet har inget större behov av att söka sig till föräldrarna om inget hot eller obehag föreligger utan kan lugnt ägna sig åt att upptäcka världen istället. Som vuxna blir de här barnen trygga individer med förmåga att skapa och vidmakthålla nära relationer med andra människor. Man räknar med att omkring 60 procent av alla barn i västvärlden har en trygg anknytning till sina föräldrar.
  • Otrygg – undvikande anknytning, de barn som har en otrygg eller undvikande anknytning till sina föräldrar känner sig ofta bortstötta och avvisade av sina föräldrar när de är i behov av stöd, hjälp eller beskydd. Det här gör att de tidigt lär sig att klara sig på egen hand istället för att be andra om hjälp. Det leder till att barn med en otrygg anknytning uppfattas som självständiga medan de egentligen känner samma behov av närhet och omvårdnad som andra barn. De vet helt enkelt redan tidigt att föräldern inte kommer svara upp mot deras behov och därför söker de inte heller närhet hos föräldern vid hot eller obehag. Det gör också att dessa barn får använda sina kognitiva förmågor istället för emotionella förmågor. De får alltså tänka mer rationellt istället för att känna sina egentliga känslor. Som vuxna kan de här barnen vara omtyckta och fungera bra i ytliga relationer. Men när andra pockar på mer uppmärksamhet och närhet drar dessa personer sig undan och distanserar sig.
  • Otrygg - ambivalent anknytning, de barn som ibland får omvårdnad, omsorg och beskydd av sina föräldrar men ibland blir bortstötta och avvisade utvecklas till otrygga individer. Barn med en otrygg-ambivalent anknytning uppfattas ofta som klängiga och krävande gentemot sina föräldrar och orsaken till det är att barnet lägger all sin energi på att få närhet och trygghet av sina föräldrar och därmed inte har tid över att upptäcka världen. Dessa barn lider ofta av separationsångest, rädsla och är i högsta grad känslostyrda. Som vuxna ses dessa personer ofta som kreativa och känslosamma. Men på grund av deras stora behov av närhet så skrämmer de ofta bort andra människor. En del av dessa personer är så rädda att bli övergivna av andra att de distanserar sig från nära relationer.
  • Otrygg – desorganiserad anknytning, de här barnen växer ofta upp med fysisk och psykisk misshandel. Deras föräldrar har ofta i sin tur svåra upplevelser från sin egen barndom vilket gör att de inte har förmåga att tolka barnets signaler på rätt sätt. De här föräldrarna kan till exempel svara med ilska när barnet gråter. Det här anknytningssättet leder till att barnet blir desorienterat. Barnet uppvisar olika beteendemönster från gång till gång på samma respons från föräldrarna. Orsaken till detta ambivalenta beteendemönster tros bero på att barnet i grunden skräms av föräldern och det beteende han eller hon uppvisar. Den här typen av otrygg-desorganiserad anknytning är den allvarligaste formen av anknytningsstörningar. Trots föräldrarnas oförmåga så behöver barnet ändå knyta an till föräldrarna vilket leder till svåra relationsstörningar i vuxen ålder. Risken att den här typen av anknytningsmönster ska uppstå är extra hög då föräldrarna lider av psykisk ohälsa och/eller missbruksproblematik.

Bowlby (1968) hävdar alltså att en varm och trygg anknytning borgar för psykologiskt välbefinnande i vuxen ålder. Om anknytningen tidigt i livet präglats av kontinuitet, värme och trygghet så förväntar man sig senare i livet att bli bemött på samma positiva sätt av andra individer i andra relationer. En trygg anknytning i tidig barndom formar en stark och positiv personlighet under kommande år vilket är viktigt för individens upplevelse av livskvalitet (Thompson 1999).

Bowlby J. (1968) Attachment. Volym I of attachment and loss. Basic Books, New York.

Thompson R.A. (1999) Early attachment and later development. I Handbook on attachment. Theory, research, and clinical applications. (Cassidy J. & Shaver P.R.) The Guilford Press, New York, USA.

Hur kan man förklara att vissa personer klarar en hög belastning i livet, såsom att fara illa som barn, utan att ta synbar skada medan andra inte gör det?

Det kan man förklara på olika sätt och ett sätt är att förklara det som att vissa personer upplever en hög känsla av sammanhang som kan bära dem genom svåra perioder i livet.

Den före detta professorn i sociologi Aaron Antonovskys (1991), har utifrån ett salutogenetiskt synsätt utvecklat och beskrivet en modell som visar människors möjligheter att kunna leva i svåra och utsatta livssituationer och samtidigt bevara sin hälsa intakt. Modellen kallas för KASAM (känsla av sammanhang). Känsla av sammanhang är det centrala begreppet i modellen och innebär definitionsmässigt en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man som enskild individ har en genomgripande och varaktig, men dynamisk, tillit till att den egna inre och den yttre världen är förutsägbar och att det finns en hög sannolikhet för att saker och ting kommer att gå så bra som man rimligen kan förvänta sig. I KASAM modellen ingår tre centrala begrepp; (1) begriplighet, (2) hanterbarhet och (3) meningsfullhet. En hög känsla av begriplighet innebär att en person förväntar sig att de stimuli hon kommer att möta är förutsägbara och skulle de vara överraskande är förväntningen den att hon kan ordna och förklara dem. När det gäller barn som lever i utsatta miljöer kan vi exemplifiera med det barn som trots pappans grava alkoholmissbruk kan begripa eller förstå att pappan sannolikt kommer vara kraftigt påverkad på fredag och lördag kväll efter en tuff arbetsvecka. Hanterbarhet innebär för en människa att hon upplever att det står resurser till förfogande för henne att möta de krav som ställs av de stimuli hon utsätts för. Resurserna kan vara under egen eller andras kontroll, men är tillgängliga för individen (Antonovsky 1991). När det gäller barn som lever i utsatta miljöer kan vi återigen ta exemplet med barnet med den alkoholiserade pappan. Hanterbarheten består här i att barnets mamma tar hand om och månar om barnet trots pappans alkoholpåverkan. Mamman skyddar barnet från pappan genom att låsa in sig i barnets rum tillsammans med barnet och läsa sagor för barnet. Meningsfullhet är enligt Antonovsky motivationskomponenten i KASAM. Meningsfullhet innebär i vilken utsträckning någon känner att livet har en känslomässig innebörd. För att ett område i livet ska få ”betydelse” för en person måste hon eller han se några av de krav och problem som hon eller han ställs inför som utmaningar. De ses värda att investera energi och kraft i, värda engagemang och hängivelse. Detta ger en känslomässig betydelse för individen (Antonovsky 1991). För att återigen återgå till barnet i exemplet känner det här barnet en stark meningsfullhet i sin balettundervisning. Barnet tror och vet att hon eller han har en högre mening med sitt liv och att allt kommer bli bra så småningom och att hon eller han då kan ägna sig åt det barnet gillar allra mest, nämligen balett. Begreppets tre komponenter är således begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och styrkan i dessa tre komponenter avgör om individen har en stark känsla av sammanhang eller inte. Den stora frågan för Antonovsky är varför vissa människor hamnar vid den positiva polen i dimensionen hälsa - ohälsa medan andra människor inte gör det utan snarare utvecklar ohälsa eller varför vissa människor upplever en hög känsla av sammanhang medan andra inte gör det trots likartade livssituationer. Fokus i Antonovskys forskning var inte att studera sjukdomar utan snarare att studera vilka motståndsresurser människor har för att bevara sin hälsa intakt. Exempel på sådana motståndsresurser kan vara att ha god ekonomi, att ha jag-styrka, att ha kulturell stabilitet och att ha tillgång till socialt stöd som kan ge individer kraft att bekämpa olika stressorer. Antonovsky menar att känsla av sammanhang bidrar till att göra de stressorer människor ständigt möter, begripliga och skapar med tiden en stark känsla av sammanhang.

Antonovsky A. (1991) Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur.

Hur kan man förklara att vissa personer klarar en hög belastning i livet, såsom att fara illa som barn, utan att ta synbar skada medan andra inte gör det?

Det kan man förklara på olika sätt och ett sätt är att förklara det som att vissa personer upplever en stark känsla av att själva kontrollera sitt liv och sig själva som kan bära dem genom svåra perioder i livet.

Man talar om begreppet locus of control som en prediktor för fysisk och psykisk hälsa. Begreppet locus of control myntades 1954 av psykologen Julian B. Rotter. Begreppet locus of control syftar till att beskriva huruvida individer upplever att den egna kontrollen över det egna självet eller över det egna livet ligger innanför individens egen kontroll över sig själv eller utanför individens egen kontroll över sig själv. Om individen upplever ett internal locus of control, det vill säga att kontrollens fokus är vänd inåt, har man uppfattningen att man själv har kontroll över sitt eget liv eller över sin egen situation och att man därmed också är ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Å andra sidan har de med external locus of control, det vill säga att kontrollens fokus är vänd utåt, uppfattningen att någon annan har kontroll över och därmed ansvar över individens liv och därmed känslan av att ödet bestämmer över deras liv och över deras situation och att individen därmed inte kan göra så mycket för att påverka den egna situationen. Huruvida man upplever sig ha ett inre eller yttre locus of control handlar alltså om huruvida man som individ upplever sig kunna påverka sin egen livssituation eller inte.

Hur kan man förklara att vissa personer klarar en hög belastning i livet, såsom att fara illa som barn, utan att ta synbar skada medan andra inte gör det?

Det kan man förklara på olika sätt och ett sätt är att förklara det som att vissa personer upplever en stark känsla motståndskraft eller elasticitet som kan bära dem genom svåra perioder i livet.

Begreppet resiliens kan förklaras som en individs motståndskraft eller elasticitet, att en individ trots svåra yttre omständigheter har motståndskraft att utvecklas till en normal och sund människa. Att individens elasticitet tål svåra påfrestningar och att individen har en förmåga att gå tillbaka till ett sunt utgångsläge efter att påfrestningen upphört. Det handlar alltså om individens motståndskraft mot att duka under av de svårigheter han eller hon möter. Har man en hög förmåga till resiliens har man förmåga att, i detta fallet, återhämta sig från långvariga och svåra barndomsupplevelser, men det kan naturligtvis också vara en förmåga till återhämtning efter andra svårigheter man drabbas av som vuxen. Men i detta fallet talar vi om barn som utvecklas normalt trots att de lever under onormala betingelser, exempelvis med föräldrar som lider av missbruk eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Vad det är som gör att vissa barn har hög förmåga till resilience och andra inte menar man beror på individuella yttre och inre faktorer. Hög förmåga till resilience kan alltså inte enkelt förklaras med generella förklaringsmodeller utan man får istället studera fall till fall för att avgöra varför just denna individ utvecklat hög förmåga till resilience. Man har inte studerat om hög förmåga till resiliens är något man föds med, att man förvärvar det genetiskt, utan istället får vi idag utgå från att det är en förmåga man utvecklar och tillskriver sig på vägen genom livet genom en oavbruten växelverkan mellan omgivningen och personen själv.

Man talar om skydds- och riskfaktorer när man talar om förmågan att utveckla hög förmåga till resilience. Man kan enkelt säga att för att hög förmåga till resiliens ska kunna utvecklas behöver individens skyddsfaktorer vara fler eller starkare än de riskfaktorer individen utsätts för (Brodin 2009). I forskningen har man sett att de egenskaper barn som utvecklar hög förmåga till resiliens har är exempelvis lättsamhet, trevlighet, vänlighet, självsäkerhet och social förmåga. Detta medan de barn som inte har förmåga till hög resiliens istället har egenskaper såsom rädsla, ängslighet, otillgänglighet, tillbakadragenhet och avvaktande personlighetstyp. De skyddsfaktorer man kan se är också att barnet tidigt utvecklar en trygg anknytning till modern, att barnet tidigt upplever få separationer och att barnet tidigt omges av vuxna som kan svara upp barnets behov (Werner & Smith 2003). Dessutom kan en stöttande omgivning som ser barnet och svarar upp mot barnets behov fungera som en skyddsfaktor. Det kan exempelvis vara en lärare eller en mormor som ser och stöttar barnet. De familjer som har få negativa relationer mellan familjemedlemmarna tjänar lättare som grogrund till hög förmåga till resiliens hos barnen (Werner & Smith 2003). Eftersom att barn tillbringar stor del av sin tid i skolan kan skolan tjäna både som risk och skyddsfaktor för utsatta barn. Om barnet har positiva erfarenheter av skolan såsom bra betyg, bra relationer med lärarna och bra kamratrelationer kan skolan tjäna som en skyddsfaktor för barn som lever i en utsatt hemmiljö (Allodi 2010). Å andra sidan kan skolan för de barn som utsätts förmobbning eller utanförskap i kombination med sämre skolresultat ytterligare späda på barnets utsatthet och bli ytterligare en riskfaktor (Brodin 2009).

En förutsättning för att prata om resilience hos utsatta barn är att barnet utsätts för någon form av risk. Denna risk kan vara av tre olika karaktärer (Borge 2012):

  • Individuell risk. Den individuella risken handlar om barn som exempelvis föds med en funktionsnedsättning, barn som lever som flyktingar eller barn som utsätts för övergrepp av något slag. Individuella risker kan också ha att göra med barnets temperament eller personlighet.
  • Familjär risk. Den familjära risken handlar om föräldrarna och deras förmåga att svara upp mot sitt föräldraansvar. Det kan exempelvis vara föräldrar som lider av missbruksproblematik eller psykisk ohälsa men det kan också vara föräldrar som lever i ständiga konflikter med varandra eller andra eller själva har kroppsliga problem såsom funktionsnedsättningar eller långvariga sjukdomstillstånd.
  • Samhällelig risk. Slutligen den samhälleliga risken som kan handla om olika katastrofer som kan drabba ett samhälle såsom krig, terrorangrepp eller naturkatastrofer.

Allodi M.W. (2010) Vad gör skolan för utsatta barn? I Lundborg E. (red) Se de tidiga tecknen: Forskare reflekterar över sju berättelser från förskola och skola. Elanders, Stockholm.

Brodin J. (2009) Barn i utsatta miljöer och livssituationer. Socialmedicinsk tidskrift 2, 185-191.

Werner E. & Smith R. (2003) Att växa mot alla odds. Från födelse till vuxenliv. Cornell University Press, Stockholm.

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen och vilken typ av problematik har egentligen dessa föräldrar?

Det kan exempelvis handla om barn som har föräldrar som har egna enormt stora behov, kanske till och med behov som är större än barnets behov. Vi talar då om föräldrar som har så stora egna behov att de inte kan svara upp mot barnets behov. I dessa fall pratar man om barnet som anhörig.

Man pratar om barn som anhöriga när det gäller de barn som växer upp i hem där föräldrarna är i behov av stort eget stöd som exempelvis vid missbruksproblematik, vissa funktionsnedsättningar, allvarliga sjukdomar eller psykisk ohälsa. Det är de barn som växer upp i familjer där föräldrarna av olika skäl inte kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer. Men hur många barn finns det egentligen i Sverige som kan räknas som anhöriga till föräldrar som har stor egen problematik? Man räknar med att åtta procent av alla barn i Sverige växer upp med en förälder som måste vårdas på sjukhus för sitt missbruk eller för sin psykiska ohälsa. Räknar man in både öppenvård och domar för dessa föräldrar hamnar siffran på 17 procent. Det är alltså 17 procent av alla barn i Sverige idag som lever i en familjesituation där de ses som anhöriga till föräldrar med egna stora behov. Barn som lever som anhöriga löper avsevärd risk att själva drabbas av negativa konsekvenser av den utsatta uppväxtmiljön. De negativa konsekvenserna kan bland annat handla om bristande skolprestationer, fysisk och psykisk ohälsa och svårigheter att som vuxna leva funktionella egna liv (Haugland 2012). Av de barn som växer upp med en förälder med missbruksproblematik är det dubbelt så många som går ut grundskolan utan fullständiga betyg i jämförelse med andra barn (Hjern & Manhica 2013). Om föräldern vårdats på någon form av institution för sitt missbruk är det fyra till sju gånger vanligare att även barnet utvecklar ett eget missbruk och dödligheten bland dessa barn är tre gånger så hög som hos andra barn. Barn till föräldrar som vårdats för psykisk ohälsa löper tre gånger så hög risk att drabbas av egen psykisk ohälsa som andra barn och tre gånger så hög risk att själva begå självmord. Orsaken till det kan förklaras, åtminstone delvis, med att det uppstår en omvänd omsorgsfunktion i dessa familjer som innebär att det är barnet som får ge föräldern omsorg (Näsman m.fl. 2015). Detta eftersom att föräldern inte klarar av att svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer. Barnet lever i en miljö fylld av konflikter mellan de vuxna och/eller mellan de vuxna och barnen och/eller mellan syskonen. Barnet kan inte förutse hur föräldern ska må och agera från stund till annan eller från dag till annan vilket gör att barnet växer upp i ett slags gungfly där barnet själv måste lära sig att läsa av föräldern och agera för att minimera eller helt undvika vissa extra svåra situationer. Det kan exempelvis handla om att se till att omgivningen inte ställer för närgående frågor eller att se till att det finns mat i kylen. Forskning kring vilka konsekvenser detta kan få för de drabbade barnen är sparsamt förekommande och i synnerhet sparsamt förekommande är forskning där de här barnen själva får komma till tals. Det vi ändå vet är att dessa barn riskerar att drabbas av låg självkänsla, identitetsproblematik, försvårad frigörelse från föräldrarna, psykiska problem, skolrelaterade problem och ett överdrivet omhändertagande av andra om inte den utsatta livssituationen bryts (Haugland 2012).

Haugland B.S.M. (2012) Familjefungering och psykosociale problemer hos barn av alkoholmisbrukende foreldre. I Dyregrov K., Ytterhus B. & Haugland B.S.M. (red) Barn som pårörende. Abstrakt förlag, Oslo.

Hjern A. & Manhica H.A. (2013) Barn som anhöriga till patienter i vården – hur många är de? En kartläggning från projektet barn som anhöriga. Nationellt Kunskapscentrum Anhöriga, Linnéuniversitetet, Kalmar.

Näsman E., Alexandersson K., Fernqvist S. & Kihlgård J. (2015) Att se barn som anhöriga. I Järkestig Berggren U., Magnusson L. & Hansson E. (red). Att se barn som anhöriga – Om relationer, interventioner och omsorgsansvar. Nationellt Kunskapscentrum Anhöriga, Linnéuniversitetet, Kalmar.

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen och vilken typ av problematik har egentligen dessa föräldrar?

Det kan exempelvis handla om barn som har föräldrar som lider av svår psykisk ohälsa och som därför inte kan svara upp mot barnets behov.

Begreppet psykisk ohälsa är svårdefinierat och diffust. Man kan se psykisk ohälsa som en gradskala där ångest, stress och depression ligger i ena änden av gradskalan och diagnosticerade psykiatriska sjukdomar såsom borderline och schizofreni ligger i andra änden av gradskalan (Vingård 2015). Psykisk ohälsa kan ta sig olika uttryck beroende på typ av diagnos men ofta förekommande inslag är förändrad sinnesstämning, vanföreställningar, hallucinationer eller tankar som saknar verklighetsförankring (Ottosson & Ottosson 2010). Samtliga dessa uttryck av psykisk ohälsa verkar skrämmande på omgivningen i allmänhet och på barn i synnerhet (Knutsson m.fl. 2007). Man räknar med att upp till en miljon av den svenska befolkningen som helhet lider av psykisk ohälsa i någon form och främst är det kvinnor som drabbas. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar och kostnaden för den psykiska ohälsan uppgår till 70 miljarder kronor per år i Sverige vilket motsvarar två procent av BNP. Man räknar med att cirka 12 procent av den vuxna befolkningen i Sverige lider av så uttalad psykisk ohälsa varje år att de söker psykiatrisk vård och de flesta av dessa personer är föräldrar till minderåriga barn (Dalman m.fl. 2011). Framförallt är det depressioner och ångestsjukdomar man söker psykiatrisk vård för men man söker också för oro och ängslan vilket alla är tillstånd som hela tiden ökar (Socialstyrelsen 2013).

Barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa drabbas tvåfaldigt; dels av den stigmatisering den psykiska ohälsan leder till och dels av den brist på trygghet och kontinuitet som också blir följden. Omgivningen har ofta en negativ och fördomsfull attityd till personer som lider av psykisk ohälsa. Omgivningen har ofta uppfattningen om dessa personer som obehagliga, konstiga och kanske till och med farliga. De här attityderna är något som uppfattas av de personer som lider av psykisk ohälsa och också bidrar till att öka den sociala isoleringen (Björkman m.fl. 2008). Att drabbas av psykisk ohälsa innebär därför för de allra flesta en känsla av stigmatisering och utanförskap och en känsla av att vara avvikande (Lundberg 2010). Dessa känslor av att vara avvikande leder också lätt till känslor av skam, skuld och stigma (Corrigan & Miller 2004) och dessa känslor återfinns ofta hos hela familjen till den som är drabbad (Karnieli-Miller m.fl. 2013). Det innebär att det inte bara är den drabbade som känner sig exkluderad och stigmatiserad i olika sociala sammanhang utan även att hans eller hennes familj upplever samma känslor, även om den drabbade personen sedan länge är symtomfri. Många människor med psykisk ohälsa drar sig undan socialt av rädsla för att bli avvisade av omgivningen. Det här gör att den sociala isolering som sker på grund av omgivningens fördomsfulla attityder kan antas ytterligare späda på de redan negativa effekterna av att drabbas av psykisk ohälsa och kanske också fördjupa den psykiska ohälsan ytterligare. Även om stödet från familj och vänner upplevs som ovärderligt leder ofta psykisk ohälsa till försämrade relationer med just familj och vänner (Lundberg 2010). Man har sett i forskningen att många barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa upplever rädsla för att också stämplas och stigmatiseras av omgivningen som värre än förälderns psykiska ohälsa (Heiskanen m.fl. 2012). Har man någon gång under livet lidit av psykisk ohälsa eller varit nära anhörig till en person som lidit av psykisk ohälsa är det lätt att dessa känslor av att vara ”avvikande”, och därmed rädslan för att stämplas av omgivningen, följer med en för resten av livet även då personen är symtomfri (Starrin 2011).

Föräldrar som lider av psykisk ohälsa kan vid en första anblick verka ta god hand om och beskydda sina barn tillräckligt väl för att svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer, men vid närmare granskning ser man att så oftast inte är fallet. Det beror på att föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ett splittrat fokus. Dessa föräldrar måste hantera sin psykiska ohälsa samtidigt som de ska hantera sitt föräldraskap och detta sker oftast utan hjälp och stöd från omgivningen (Mordoch & Hall 2002). Många av dessa föräldrar har därför svårt att ta till sig och förstå barnets behov och har också svårigheter att orka engagera sig i barnet i tillräcklig utsträckning (Killén 2012). Orsaken till detta är främst bristen på emotionell närvaro och psykisk och fysisk ork men också avsaknad av motivation att svara upp mot barnets behov (Thomas & Kalucy 2003). Barn som lever med en förälder som lider av psykisk ohälsa har därför ofta stora anknytningsproblem både till sina föräldrar men också till andra vuxna i dess omgivning (Foster 2010). Beteendet hos den som lider av psykisk ohälsa skiftar ofta över tid vilket gör att barn, som dessutom är i en beroendeställning till föräldern, kan uppleva föräldern som skrämmande och oförutsägbar och på det sättet går miste om den trygghet och kontinuitet som det är i behov av för att kunna knyta an till sin förälder på ett riktigt sätt (Skärsäter 2010). Ofta upplever dessa barn sig också som ensamma och helt utan stöd från andra vuxna i sin omgivning (Foster 2010). Många barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa tar dessutom på sig en omsorgsroll gentemot sin förälder vilket riskerar att ytterligare fördjupa de negativa konsekvenser livssituationen innebär för barnet bland annat genom att barnet kopierar förälderns mående och därmed utvecklar samma typ av psykisk ohälsa själv (Cooklin 2009).

Björkman T., Angelman T. & Jönsson M. (2008) Attitudes towards people with mental illness: A cross sectional study among nursing staff in psychiatric and somatic care. Scandinavian Journal of Caring Science 22, 170-177.

Cooklin A. (2009) Children as carers for parents with mental illness. Psychiatry 8, 17-20.

Corrigan P.W. & Miller F.E. (2004) Shame, blame and contamination: A review of the impact of mental illness stigma on family members. Journal of Mental Health 13, 537-548.

Dalman C., Forsell Y. & Magnusson C. (2011) Psykisk ohälsa I Stockholms län. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. https://www.researchgate.net/publication/267946433_Psykisk_ohalsa_i_Stockholms_lan

Foster K. (2010) You´d think this roller coaster was never going to stop. Experiences of adult children of parents with serious mental illness. Journal of Clinical Nursing 19, 3143-3151.

Heiskanen T., Salonen K. & Pirkko S. (2012) Handboken för psykisk ohälsa och välbefinnande. Landstinget Västmanland, Västerås.

Karnieli-Miller O., Perlick D.A., Nelson A., Mattias K., Corrigan P. & Roe D. (2013) Family members of persons living with a serious mental illness: Experiences and efforts to cope with stigma. Journal of Mental Health 22, 254-262.

Killén K. (2009) Sveket: Barn i risiko- og omsorgssviktsituasjoner. Kommuneforlag, Oslo.

Knutsson L., Edlund B. & Ramklint M. (2007) Experiences in a group of gown-up children of mentally ill parents. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing 14, 744-752.

Lundberg B. (2010) Erfarenheter av diskriminering och stigmatisering bland personer med psykisk sjukdom. Medicinska Fakulteten, Lunds Universitet, Lund.

Mordoch E. & Hall W. (2002) Children living with a parent who has a mental illness: A critical analysis of the literature and research implications. Archives of Psychiatric Nursing 16, 208-216.

Ottosson H. & Ottosson J.O. (2010) Psykiatriboken. Liber, Stockholm.

Skärsäter I. (2010) Omvårdnad vid psykisk ohälsa. På grundläggande nivå. Studentlitteratur, Lund.

Socialstyrelsen (2013) Folkhälsan i Sverige – årsrapport 2013. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-3-26

Starrin B. (2011) Skam, stigma och psykisk ohälsa. Sundgren M. & Topor A. (eds) Psykiatri som socialt arbete. Bonnier Utbildning, Stockholm.

Thomas L. & Kalucy R. (2003) Parents with mental illness: Lacking motivation to parent. International Journal of Mental Health Nursing 12, 153-157.

Vingård E. (2015) En kunskapsöversikt, psykisk ohälsa, arbetsliv och sjukfrånvaro. http://forte.se/publikation/psykisk-ohalsa-arbetsliv-och-sjukfranvaro/

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen och vilken typ av problematik har egentligen dessa föräldrar?

Det kan exempelvis handla om barn som har föräldrar som har en missbruksproblematik och som därför inte kan svara upp mot barnets behov.

Vad är skillnaden egentligen mellan bruk, missbruk och beroende? Skillnaden mellan bruk och missbruk går när individens liv påverkas negativt av bruket och ett missbruk av något slag kan i sin tur övergå till ett beroende. Ett beroende kännetecknas bland annat av att abstinensbesvär uppstår, som kan vara ganska allvarliga, när man inte brukar den substans man är beroende av (Statens folkhälsoinstitut 2009). När det gäller narkotika räknas allt bruk som missbruk. Så många som en miljon svenskar antas ha någon form av missbruksproblematik. Det gör missbruk till en av våra största folksjukdomar. På många håll i Sverige har man svårt att behandla alla som lider av missbruk på grund av platsbrist och annan form av resursbrist. För de som fastnar i ett substansberoende är framtiden delvis på grund av det väldigt oviss. Risken att återfalla i ett missbruk, även lång tid efter avhållsamhet, är stor. Forskarna vet egentligen inte tillräckligt mycket om missbruk kopplat till psykisk ohälsa men man vet att ungefär hälften av alla vuxna missbrukare också lider av psykisk ohälsa. Det innebär att man kan anta att substanser av olika slag ofta används som en form av självmedicinering av personer som lider av psykisk ohälsa. När man upplever ett outhärdligt psykiskt lidande kan vägen till lindring genom olika substanser, som ger en förändrad medvetandegrad i hjärnan, kännas som en tänkbar lösning (Hallberg 2018).

När det gäller föräldrar som missbrukar alkohol vet man inte med bestämdhet hur många barn i Sverige som växer upp under dessa omständigheter. Men man räknar med att cirka 20 procent av alla barn växer upp i hem där minst en förälder har ett sådant omfattande bruk av alkohol att det utgör en hälsofara för den drabbade individen (Statens folkhälsoinstitut 2008). Att leva i en familj där minst en förälder lider av ett alkoholmissbruk är att leva i kaos och oförutsägbarhet som bland annat innebär en tyst överenskommelse om att inte prata om förälderns alkoholmissbruk, att inte känna efter hur man egentligen mår och en övertygelse om att man inte kan lita på någon (Brunnberg m.fl. 2007). Nära förknippat med föräldrars alkoholmissbruk finns också omsorgssvikt av barn (Hindberg 2006), liksom hög grad av konflikter och våld i hemmet, dålig problemlösningsförmåga, lägre grad av sammanhållning och fientligt kommunikationsmönster både inom familjen men också i relationer utanför familjen (Steinhausen 1995). Barnens vardag handlar i hög grad om dubbla budskap och svikna löften liksom känslor av skam, både över sig själva och över sin familj, vilket gör att dessa barn snabbt lär sig att agera enligt principerna om att inte tala, inte fråga, inte känna, inte leka, inte göra misstag och inte känna tillit. Allt detta gör barnet för att själv kunna överleva i den utsatta uppväxtsituationen (Black 2001). Man har sett i forskningen att även om händelser och situationer skiljer sig åt mellan olika familjer där minst en förälder har ett alkoholmissbruk ser konsekvenserna för barnet likadana ut (Woititz 2002). Ständig oro och ovisshet skapar ångest och otålighet hos barnet. Dessutom skuldbelägger barnen sig själva för att de på något sätt skapat eller vidmakthållit förälderns missbruk. Sammantaget gör detta att de barn som växer upp i ett hem där minst en förälder missbrukar alkohol riskerar att drabbas av psykisk ohälsa som barn även om denna ökade risk inte nödvändigtvis behöver kvarstå i vuxen ålder (Brunnberg m.fl. 2007). Dessa barn löper också en ökad risk att själva utveckla ett missbruk eller någon annan form av självdestruktivt beteendemönster (Black 2001). Dessutom har man sett att desto allvarligare förälderns alkoholmissbruk är desto större är risken att barnets utveckling ska påverkas negativt (Steinhausen 1995). Det beror bland annat på att dessa barn får ta ett stort ansvar för familjen såsom att ta hand om yngre syskon och göra hushållsarbete vilket gör att de går miste om sin barndom och den utveckling som det innebär för barnet (Woititz 2002).

Tittar man på vuxna barn som vuxit upp med minst en förälder som missbrukat alkohol kan man se följande karaktärsdrag (Woititz 2002):

  • Man gissar sig till vad som är normalt. Eftersom att man aldrig levt ett normalt liv eller ett liv som andra jämnåriga barn saknar man referenser för vad som kan betraktas som normalt eller inte i livet.
  • Man har svårt att fullfölja projekt. Eftersom att man vuxit upp i ovisshet och oro har man utvecklat en otålighet som gör att man får svårt att fullfölja olika saker man påtagit sig att fullfölja.
  • Man ljuger. Dessa vuxna barn har blivit så vana vid att ljuga för omgivningen och kanske också för sig själva att lögnen blir en naturlig del av livet som man kanske inte ens reflekterar över.
  • Man dömer sig själv helt utan förbarmande. Som vuxna har de här barnen en inre röst som dömer dem själva och de har svårt att avfärda den här inre rösten. Orsaken till detta är bland annat att man inte vuxit upp i kärlek och omsorg av föräldern.
  • Man har svårt att koppla av och ha roligt. Även det faktum att man har svårt att släppa loss och roa sig beror på att man alltid, genom hela livet fått ta ett stort ansvar och faktiskt inte lärt sig att koppla av och släppa loss.
  • Man tar sig själv på stort allvar. Att vuxna barn till missbrukande föräldrar tar sig själva på stort allvar beror precis som ovan på att man haft ett för ansvarstyngt liv för tidigt.
  • Man har problem med nära relationer. Har man inte ens kunnat lita på sina föräldrar som barn är det svårt att känna tillit till andra människor som vuxen.
  • Man har ett stort kontrollbehov. Det här stora kontrollbehovet beror på den kontrollförlust man upplevde som barn och det leder till att man lätt överreagerar och mår psykiskt dåligt när man inte känner kontroll i olika situationer.
  • Man söker ständigt godkännande och bekräftelse. Vilket beror på att man vuxit upp utan detta och som vuxen försöker man fylla de tomrum som uppstod i barndomen
  • Man uppfattar sig själv som annorlunda. Det gör man både för att man faktiskt levt ett annorlunda liv jämfört med jämnåriga som inte haft missbrukande föräldrar och för att man också därför bär på erfarenheter som många andra inte delar.
  • Man är antingen extremt ansvarstagande eller extremt oansvarig. Också detta som en konsekvens av det stora ansvar man tidigt fick ta i livet.
  • Man är extremt lojal, även mot dem som inte förtjänar det. På samma sätt som man som barn var extremt lojal mot den missbrukande föräldern och bevarade familjens hemlighet för omgivningen är man som vuxen extremt lojal mot andra, oavsett om de förtjänar det eller inte.
  • Man är impulsiv. Man ger sig lätt in i situationer utan att närmare fundera varken på konsekvenser eller om man verkligen vill utsätta sig för just den situationen.

Black C. (2001) It will never happen to me. Growing up with addiction as youngsters adolescents, and adults. Hazelden, USA.

Brunnberg E., Eriksson C. & Tinnfält A. (2007) Att ha minst en förälder som missbrukar alkohol. Om psykisk ohälsa och utvärderade interventioner. Örebro Universitet.

Hallberg (2018) Psykisk ohälsa hos unga människor. Liber, Stockholm.

Hindberg B. (2006) Sårbara barn: Att vara liten, misshandlad och försummad. Gothia, Stockholm.

Statens folkhälsoinstitut (2008) Barn i familjer med alkohol och narkotikaproblem. Statens folkhälsoinstitut, Umeå.

Steinhausen H-C. (1995) Children of alcoholic parents: A review. European Child and Adolescent Psychiatry 4, 143-152.

Woititz J. (2002) Vuxna barn till alkoholister. Fingraf, Södertälje.

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen och vilken typ av problematik har egentligen dessa föräldrar?

Det kan exempelvis handla om barn som har föräldrar som är kriminella och kanske till och med sitter i fängelse och som därför inte kan svara upp mot barnets behov.

Man vet inte exakt hur många barn i Sverige som har en förälder som befinner sig i häkte eller på fängelse men man uppskattar att det handlar om cirka 10 500 barn och unga (Berman m.fl. 2012). Trots att siffran är hög så räknas den här gruppen barn och unga till de osynliga barnen, detta eftersom att dessa barn inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning varken i forskningen eller i samhälleliga stödinsatser. När man tittar på dessa barns situation ser man att de uppvisar samma reaktionsmönster som i de fall då en förälder blir allvarligt sjuk eller till och med dör, det vill säga de reagerar med nedstämdhet, rädsla, stress och oro. Det innebär att barn till kriminella eller till misstänkt kriminella föräldrar straffas oerhört hårt för förälderns kriminalitet. Dessa barn har ofta avsevärda svårigheter att upprätthålla en positiv kontakt med sina föräldrar och ofta bryts kontakten helt, därför utsätts de här barnen ofta för stora trauman där de förlorar sin trygga anknytningsperson. Särskilt svårt är detta under den tid då föräldern sitter i häkte eftersom att kontakten med yttervärlden då skärs av i stort sett helt (Melin 1998). Särskilt yngre barn antas ha svårigheter då en förälder sätts i fängelse genom att situation upplevs som traumatisk, oförståelig i kombination med att barnet har svårt att sätta ord på sina känslor. Detta leder ofta till att yngre barn i den här situation regredierar, eller går tillbaka i sin utveckling (Johnston 1995). Äldre barn är mer mottagliga för förklaringar av olika slag och kan också lättare sätta ord på sina egna känslor i kombination med att de har fler relationer utanför familjen som kan agera som stödpersoner vilket gör att de generellt sett klarar sig bättre än yngre barn (Ringborg 1984). Å andra sidan kan äldre barn känna både skuld och skam för den uppkomna situation vilket ska ses som en avsevärd riskfaktor för stigmatisering och psykiskt illabefinnande (Dyregrov 1997). Om barnet utsätts för detta trauma i tonåren är det vanligt att den normala tonårsprocessen skjuts upp tills familjesituationen upplevs som mer stabil. Det är också vanligt att dessa ungdomar själva börjar ägna sig åt självskadebeteende, drogmissbruk och kriminalitet både för att döva den egna smärtan och för att föräldern tjänar som en slags negativ förebild för barnet (Johnston 1995). När en förälder grips sker detta oftast som en blixt från klar himmel för barnet vilket leder till att barnet utsätts för ett akut trauma och därmed riskerar att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (Björkhagen Turesson 2009). Att föräldrar grips utan någon som helst hänsyn till eventuella barn och deras behov måste anses som ytterst allvarligt. Vi vet att de barn som tidigt under förälderns fängelsestraff har en fungerande relation med sin förälder upplever mindre ilska och också upplever situationen som mindre traumatisk än de barn som bara har en sporadisk kontakt med sina frihetsberövade föräldrar (Shlafer & Pohelmann 2010). Tyvärr visar också forskningen att hur barnet reagerar efter att ha besökt sin förälder i fängelse i hög grad avgör huruvida barnet får fortsätta träffa sin frihetsberövade förälder eller inte. De barn som reagerar med stark sorg och ilska, det vill säga släpper fram sina inre känslor, löper en betydligt ökad risk att i framtiden inte får träffa sin förälder alls (Björkhagen Turensson 2009). Forskningen visar också att de barn till frihetsberövade föräldrar som är engagerade i någon form av idrottslig eller kulturell fritidsaktivitet både klarar sig lindrigare undan och återhämtar sig från det trauma de upplevt snabbare. Genom dessa aktiviteter kan barnet både bygga nya sociala kontakter och stärka den egna självkänslan och den mentala hälsan (Gilligan 1999).

Berman A., Steinhoff R. & Koivumaa N. (2012) Barn med frihetsberövade föräldrar. Resultat från explorativa EU studien COPING med fokus på Sverige. Kriminalvårdsstyrelsen, Norrköping.

Björkhagen Turesson A. (2009) Mor i fängelse: Mödrar och barn berättar. En analys av ungdomars resiliensprocess. Avhandling, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet.

Dyregrov A. (1997) Barn och trauma. Studentlitteratur, Lund.

Gilligan R. (1999) Enhancing the resilience of children and young people in public care by mentoring their talents and interests. Child and Family Social Work 4, 187-196.

Johnston D. (1995) The care and placement of prisoners’ children. I Gabel K. & Johnston D. (red) Children of incarcerated parents. Lexington Books, New York.

Melin M. (1998) Fångarnas barn. Rädda Barnen, Stockholm.

Ringborg M. (1984) Utvecklingspsykologiska synpunkter. I Persson B. & Engstedt E. (red) Att skilja barn från föräldrar: Den sociala, barnpsykiatriska och rättsliga arbetsprocessen vid omhändertagande. Natur och Kultur, Stockholm.

Shlafer R. & Poehlmann J. (2010) Attachment and caregiving relationships in families affected of parental incarceration. Attachment and Human Development 12, 395-415.

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen?

Det kan exempelvis handla om barn som utsätts för psykiska, fysiska och/eller sexuella övergrepp.

All form av barnmisshandel är att betrakta som allvarliga övergrepp. Att växa upp i familjer där barnen utsätts för någon form av barnmisshandel eller övergrepp är att växa upp i en utsatt miljö oavsett om denna barnmisshandel eller övergrepp sker regelbundet eller vid enstaka tillfällen och oavsett vem det är som är förövare. Begreppet barnmisshandel är ett samlingsbegrepp för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp mot barn. Barnmisshandel uppmärksammades stort på 70- och 80-talet då framförallt vuxna kvinnor trädde fram och berättade om sexuella övergrep de utsatts för i barndomen och hur dessa påverkat dem som vuxna. År 1979 infördes en lag mot barnmisshandel i Sverige i syfte att skydda barn mot dessa traumatiserande och kränkande upplevelser. Trots det fyrdubblades antalet anmälningar om barnmisshandel mellan år 1980 – 1990 vilket är en i allra högsta grad alarmerande ökning som fortsatte in på 2000-talet (Jansson m.fl. 2011). Även om denna ökning är ytterst allvarlig behöver ökningen nödvändigtvis inte innebära att det är fler barn som utsätts för övergrepp utan ökningen kan bero både på att anmälningsvilligheten ökat och att omgivningens acceptans för övergrepp mot barn har minskat, vilket i så fall är glädjande. Hur många barn som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp vet vi inte men man antar att siffran ligger på cirka 3–4 procent. När det gäller sexuella övergrepp räknar Rädda Barnen med att så många som vart femte barn, oftast flickor, någon gång utsatts och även här antas mörkertalet vara stort (2015). De flesta barn som utsätts för övergrepp är spädbarn eller förskolebarn som lever i familjer med ensamstående och lågutbildade föräldrar. Vanligast är det att pappan utför övergreppen och näst vanligast är att mamman gör det men det kan också vara andra vuxna i barnets omgivning som utsätter barnet (Annerbäck 2011). Sammanfattningsvis kan man våga påstå att det ofta är en förälder som står för övergreppen och i de fall där övergreppen får en dödlig utgång är det i 75 procent av fallen en eller båda föräldrarna som är förövare (Ibid).

Vi ska titta närmare på vad som räknas till fysiska, psykiska och sexuella övergrepp mot barn och vilka konsekvenser detta får. Till fysiska övergrepp räknas slag, bett, sparkar eller på andra sätt att fysiskt och handgripligen skada eller försöka skada barnet. Till psykiska övergrepp räknas exempelvis orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, kritik, nedvärdering eller att förvägra barnet åldersanpassade aktiviteter eller sociala kontakter. Sexuella övergrepp är alla sexuella handlingar som riktas mot barn. Oavsett vilken typ av övergrepp man utsätter ett barn för så riskerar alla dessa barn, oavsett ålder, att drabbas av psykoser, depressioner (Waade m.fl. 2013) och självmordstankar som vuxna (Brodsky & Biggs 2012). Orsaken till att dessa barn ofta drabbas av allvarlig psykisk ohälsa som vuxna är komplex men handlar om att det trauma barnet utsätts för i ett skede i livet då hjärnan ännu inte är fullt utvecklad leder till kemiska förändringar i hjärnan. Dessa kemiska förändringar innebär en betydligt förhöjd risk att drabbas av just allvarlig psykisk ohälsa som vuxna. Barn som utsätts för övergrepp kan reagera omedelbart på de övergrepp de utsätts men de kan också reagera först långt senare. Oavsett när barnet reagerar så reagerar det ofta med antingen ett utåtagerande eller introvert beteende. Det utåtagerande beteendet kan handla om att bråka med andra barn och det introverta beteendet kan handla om att isolera sig och dra sig undan kamratrelationer (Johansson 2008). Barn som utsätts för övergrepp riskerar också att utveckla posttraumatiskt stressyndrom vilket bland annat leder till håglöshet, inbundenhet, ångest och till och med vanföreställningar (Painter & Scannapieco 2013). Som vuxna får många av dessa barn stora tillitsproblem till andra, man litar helt enkelt inte på andra individers goda avsikter, vilket förvårar eller helt omöjliggör förmågan att skapa och bibehålla nära relationer med andra (Frederick & Goddard 2010). Som vuxna berättar många av dessa barn att de hade svårt att prata med den andre föräldern om de övergrepp som skedde, att den andra föräldern blundade för eller minimerade de övergrepp barnet utsattes för. Barn som utsätts för övergrepp kan också känna skam för att de själva bidragit till övergreppen. Lojaliteten gentemot föräldern och därmed önskan om att skydda föräldern är ofta hög hos barn vilket också leder till att barnet inte berättar om det de utsätts för. Många barn skräms också till tystnad av sina föräldrar (Donalek 2001). När det gäller sexuella övergrepp vet vi att alla barn som utsätts för detta drabbas av negativa fysiska och/eller psykiska konsekvenser men exakt hur man drabbas beror till stor del på hur gammalt barnet är när det utsätts för övergreppen. När bebisar eller småbarn utsätts för sexuella övergrepp ser man ofta en störd nattsömn, mardrömmar, ångest och eget opassande sexuellt beteende. När skolbarn drabbas ser man ofta också en störd nattsömn, problem i skolan, psykiskt illabefinnande, hyperaktivitet, aggressivitet och att utvecklingen går tillbaka eller att barnet regredierar. Ungdomar som drabbas av sexuella övergrepp brukar bli introverta och avstå från sociala kontakter. Det är också vanligt med drogmissbruk och självmordstankar i den här gruppen (Hai-Yahia & Tamish 2001).

Brodsky B.S. & Biggs E. (2012) Adverse childhood experiences and suicidal behavior. Suicidologi 17, 16-21.

Donalek J.G. (2001) First incest disclosure. Issues of Mental Health Nursing 22, 573-591.

Frederick J. & Goddard C. (2010) “School was just a nightmare”. Childhood abuse and neglect and school experiences. Child and Family Social Work 15, 22-30.

Hai-Yahia M.M. & Tamish S. (2001) The rates of child sexual abuse and its psychological consequences as revealed by a study among Palestinian university students. Child, Abuse and Neglect 25, 1303-1327.

Jansson S., Jernbro C. & Långberg B. (2011) Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige. En nationell kartläggning 2011. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sverige.

Johansson K. (2008) Kan man bli sjuk av ord? Det osynliga våldet mot själen. http://www.atvidaberg.se/download/18.2f72e52138468a5774c5e/1348853130757/Kan_man_bli_sjuk_av_ord.pdf

Painter K. & Scannapieco M. (2013) Child maltreatment: The neurobiological aspects of posttraumatic stress disorder. Journal of Evidence-based Social Work 10, 276-284.

Rädda Barnen (2015) Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn. Hur vanligt är det? https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/sverige/vald-och-overgrepp/detta_borde_alla_veta_om_sexuella_overgrepp_barn.pdf

Waade C.C., Hagen R. & Fosse R. (2013) Banrdomstraumer og psykoser. En integrert förståelsemodell. Norsk Psykologiförening 50, 563-567.

Man pratar ofta om barn som växer upp i utsatta miljöer men vari består dessa utsatta miljöer egentligen och vilken typ av problematik har egentligen dessa föräldrar?

Det kan exempelvis handla om barn som har föräldrar som lider av vissa funktionsnedsättningar och som därför inte kan svara upp mot barnets behov.

Man räknar med att omkring 20 procent av den vuxna befolkningen globalt sett lever med någon form av funktionsnedsättning (Pastor m.fl. 2009), vilket måste ses som en betydande andel av befolkningen i världen. Prevalensen av funktionsnedsättningar tycks dessutom ständigt vara ökande (Perrin 2002). Orsaken till denna ökning är mångfacetterad och beror i korthet på medicinsk-tekniska landvinningar. Idag kan vi bota och behandla allt fler sjukdomar och skador ibland till priset av en temporär eller permanent funktionsnedsättning (Newacheck & Taylor 1992). Dessa funktionsnedsättningar skiljer sig dock ofta åt när det gäller orsaker och konsekvenser men alla människor med funktionsnedsättningar har, på ett eller annat sätt, nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt och/eller intellektuellt, vilket givetvis kan påverka livet och livskvaliteten i olika stor omfattning (Pastor m.fl. 2009). Personer med olika typer av funktionsnedsättningar lider oftare av fysisk och psykisk ohälsa än personer utan funktionsnedsättningar (Holmgren 2011). Den fysiska och psykiska ohälsan kan exempelvis bestå av sjuklig övervikt, ångest och depressioner. Funktionsnedsättningar i sig leder ofta också till försämrad ekonomi eller till och med fattigdom, eftersom personer med funktionsnedsättningar vanligen är utestängda från både utbildningsmöjligheter, tänkbara arbetstillfällen och därmed också ofta saknar en regelbunden lön att leva på (Glied 1998). I ett historiskt perspektiv har personer med funktionsnedsättningar ofta varit utestängda eller på annat sätt diskriminerade från stora delar av samhället och det är något som fortfarande pågår i vissa delar av världen - mestadels på grund av okunskap och bristande resurser. I linje med den diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som skedde tidigare tvångssteriliserades framförallt kvinnor med kognitiva funktionsnedsättningar regelmässigt fram till 1975. Orsaken till dessa tvångssteriliseringar uppgavs vara av rashygieniska, folkhälsomässiga och ekonomiska skäl. De barn som ändå föddes tvångsomhändertogs regelmässigt, oftast direkt vid förlossningen innan eventuella brister i vården, eller faktisk vanvård, hunnit uppstå. Än idag är det känsligt att prata om föräldraskap och funktionsnedsättning. Det gör att kunskapen fortfarande är starkt begränsad när det gäller dessa utsatta barns situation. Men det blir allt vanligare idag att kvinnor med funktionsnedsättningar ger uttryck för en önskan och faktiskt också blir gravida och att de därmed får uppleva föräldraskap, precis på samma sätt som andra kvinnor utan funktionsnedsättningar (Smeltzer 2007). Hur många barn som växer upp i familjer med minst en förälder med en funktionsnedsättning vet vi inte idag men man räknar med att det rör sig om cirka 20 procent av alla barn (U.S. Census Bureau 2004). Trots att situationen för personer med funktionsnedsättningar generellt sett blivit betydligt bättre de senaste decennierna är det fortfarande inte socialt accepterat för personer med funktionsnedsättningar att bli föräldrar (Areschoug 2005). Att personer med funktionsnedsättningar i allmänhet och personer med kognitiva eller uttalade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i synnerhet blir föräldrar är heller inte okomplicerat. Utan rätt sorts stöd under tillräckligt lång tid riskerar deras barn att både på kort och lång sikt fara illa. Vi vet att utan stöd riskerar många av dessa barn att inte få tillräckligt med stimulans och tillräckligt god omvårdnad. Föräldrar med kognitiva och uttalade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har generellt sett svårt att abstrahera kunskap och missar därför ofta uppenbara skaderisker i barnets miljö. Dessutom rapporteras det att dessa mammor ofta saknar tålamod och därför har svårigheter att anpassa sig efter barnets utvecklingsnivå (Socialstyrelsen 2007). Dessutom kan barn till dessa mammor drabbas av försenad utveckling på grund av bristande omhändertagande samt att barnen inte blir bekräftade av sina mammor genom exempelvis en trygg anknytning. Alla dessa problem antas bero på att föräldrar med kognitiva eller uttalade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ringa eller ingen kunskap om barns faktiska behov. På längre sikt riskerar också dessa barn att ta på sig en orimligt stor omsorgsbörda för sina föräldrar. När det gäller barn till föräldrar med kognitiva och uttalade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det inte ovanligt att barnen får träda in i denna omsorgsroll redan före 18 års ålder. I samhället finns också en normativ förväntan om hur ett föräldraskap ska vara för att anses vara ett tillräckligt bra föräldraskap (Löfgren-Mårtensson 2003). För den som inte klarar av att leva upp till den normen av hur ett tillräckligt bra föräldraskap ska vara blir situationen problematisk. Situationen blir problematisk eftersom att dessa föräldrar ofta blir starkt ifrågasatta av omgivningen. Gäller det föräldrar med någon form av kognitiv eller uttalad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning blir detta ifrågasättande allt mer framträdande, även utan tecken på att föräldern inte klarar av att leva upp till normen av ett bra föräldraskap vilket i sig kan drabba även barnet negativt (Swain & Cameron 2003).

Annerbäck E. (2011) Child physical abuse – Health and risk taking. Avhandling. Linköpings Universitet, Linköping.

Areschoug J. (2005) Parenthood and intellectual disability: Discourses on birth control and parents with intellectual disabilities 1967-2003. Scandinavian Journal of Disability Research 3, 155-175.

Glied S. (1998) Getting the incentives right for children. Health Services Research 33, 1143-1160.

Holmgren H. (2011) Folkhälsa och funktionsnedsättning. Stockholm: Stockholms läns landsting,

Löfgren-Mårtensson L. (2003) Får jag lov? Om sexualitet och kärlek i den nya generationen unga med utvecklingsstörning. Avhandling. Göteborgs Universitet, Göteborg.

Newacheck P.W. & Taylor W.R. (1992) Childhood chronic illness: Prevalence, severity and impact. American Journal of Public Health 82, 364–371.

Pastor P., Reuben C. & Loeb M. (2009) Functional difficulties among school-aged children: United States 2001-2007. National Health Statistic Report 19, 11-23.

Perrin J.M. (2002) Health services research for children with disabilities. Milbank Q 80, 303-324.

Smeltzer S.C. (2007) Pregnancy in women with physical disabilities. The Association of Women’sHealth, Obstretic and Neonatal Nurses 36, 88–96.

Socialstyrelsen (2007) Barn som har föräldrar med utvecklingsstörning. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9308/2007-131-8_20071319.pdf

Swain P. & Cameron N. (2003) Good enough parenting: Parental disability and child protection. Disability and Society 2, 165-177.

U.S. Census Bureau (2004) Table 2. Household and family characteristic of children under 18 years by age, race and Hispanic or Latino origin, for the United States 2000. http://www.census.gov/population/cen2000/phc-t30/tab02.pdf

Vad menar man med maskrosbarn?

Med maskrosbarn menar man barn som trots svåra och utsatta förhållanden växer upp till välfungerande och lyckliga vuxna.

I början av 1900-talet menade man att barn som vuxit upp under svåra och utsatta förhållanden per automatik påverkades negativt av sin uppväxt och att de alltid drabbades av olika sorters problematik som vuxna. Men i takt med att man i forskningen började låta vuxna personer som vuxit upp under dessa betingelser själva komma till tals med hjälp av så kallade kvalitativa forskningsmetoder insåg man att så inte alls behövde vara fallet. Vissa av dessa barn klarade utmärkt av att leva som sunda, välfungerande och psykiskt stabila vuxna trots svåra upplevelser i barndomen (Borge 2012). De här barnen, som klarade sig synbart oskadda från en svår barndom, valde man att kalla maskrosbarn. Begreppet maskrosbarn innefattar alltså de barn och unga som växer upp under svåra och utsatta förhållanden men som lärt sig att bemästra sin situation. Man kan säga att maskrosbarn likt blomman maskros kan gro och växa i de mest karga och ogästvänliga miljöer. Maskrosen är uthållig och återkommer år efter år trots ihärdiga försök från omgivningen att göra dess situation olidlig. Av de barn som växer upp med föräldrar med någon form av uttalad problematik såsom missbruk eller psykisk ohälsa vet vi att ungefär hälften förr eller senare drabbas av liknande problematik själva medan hälften utvecklas till sunda och psykiskt stabila vuxna mot alla odds (Borge 2012). De är vad man kallar maskrosbarn. För att kunna kallas för maskrosbarn krävs det att ett barn som vuxit upp under svåra och utsatta förhållanden som vuxen själv kan klara av att ge sina egna barn en god uppväxt och en god omvårdnad. Det krävs att de som vuxna ska kunna skapa och bibehålla nära relationer med andra människor samt att de har och kan bibehålla ett arbete och att de själva inte lider av missbruk av något slag (Cronström 2013). Tidigare trodde man att maskrosbarn klarade sig helt oskadda från en svår och utsatt uppväxtmiljö men i dag vet vi att så inte är fallet. Istället vet vi att maskrosbarn mycket väl kan ha stora ärr i själen men ändå klara av att leva och fungera som en sund och psykiskt stabil vuxen med sunda relationer till andra. Så från att från början ha kallats för superkids eller de osårbara barnen ändrades epitet under 80-talet till stresståliga eller motståndskraftiga barn (Cronström 2003). Det vi idag vet är att så kallade maskrosbarn eller motståndskraftiga barn klarar sig bra i livet genom att de har en hög förmåga till resiliens, att de upplever en stark känsla av sammanhang och att de upplever en inre locus of control. Allt detta kan du läsa mer om under fördjupande frågor och svar för dig som vill veta mer. Sammanfattningsvis kan man säga att forskningen kring så kallade maskrosbarn har fördjupats genom att ha gått från ett klassiskt forskningsperspektiv där man med hjälp av kvantitativa forskningsmetoder studerat riskfaktorer under uppväxten för barn, till att idag fokusera på ett salutogenetiskt perspektiv genom att istället fokusera på frisk- eller skyddsfaktorer med hjälp av kvalitativa forskningsmetoder.

Borge A.I. (2010) Resiliens: Risk och sund utveckling, studentlitteratur, Lund.

Cronström S. (2013) Dansa med träben. Maskrosbarn och andra om överlevnadens konst och pris. Natur och Kultur, Stockholm.

Kan man e några könsskillnader när det gäller utsatthet i barndomen?

Generellt kan man säga att pojkar som växer upp i utsatta miljöer oftare blir utagerande medan flickor i samma situation vänder frustrationen inåt, mot sig själva.

Mycket av den forskning som gjorts på barn och ungdomar som levt i utsatta miljöer och bland annat utsatts för trauman och separationer har gjorts på tonåriga pojkar (Ullmanen & Andersson 2006). Men är pojkars reaktioner på att leva i utsatta miljöer likadana som flickors reaktioner? Eller finns det skillnader mellan pojkars och flickors sätt att reagera? Finns det ett genusperspektiv i detta? Det finns inte mycket forskning gjord som beaktar könsaspekten men den forskning som ändå finns visar tydligast att pojkar som utsätts för att växa upp i utsatta miljöer med inslag av trauman och separationer utvecklar ett utåtagerande riskbeteende medan flickor utvecklar ett inåtvänt riskbeteende (Björkhagen Turesson 2009). Det finns också forskning som visar att pojkar verkar vara mer sårbara för trauman såsom separationer tidigt i barndomen medan flickor verkar vara som mest känsliga för detta i tonåren (Andersson 2002). Samma resultat kvarstår om man studerar pojkars och flickors olika reaktioner även i andra kulturer än den västerländska (Björkhagen Turesson 2009). Pojkar som utsätts för trauman löper tre gånger så hög risk som flickor att utveckla ett kriminellt beteende. Detta medan det är dubbelt så vanligt att flickor istället utvecklar psykisk ohälsa (Werner & Smith 2003). Detta kan förklaras med att pojkar generellt sett inte är lika verbala som flickor vilket leder till att konflikter riskerar att trappas upp istället för att lösas (Björkhagen Turesson 2009). Eftersom att pojkars reaktioner lättare blir synliga för omvärlden får de generellt sett snabbare hjälp än flickor vilket resulterar i att flickornas problematik hinner växa sig allt mer manifesta och allvarliga innan de får hjälp (Ullmanen & Andersson 2006). Många studier pekar på att flickor generellt sett reagerar starkare på trauman i barndomen medan de å andra sidan har lättare än pojkar att skapa sociala relationer där de kan dela sina upplevelser med andra och på så sätt få stöd i situationen (Green m.fl. 1991). Det stöd och den hjälp som erbjuds från samhällets sida till barn som utsatts för trauman är mer utvecklade för att passa flickor än pojkar eftersom att hjälpen mestadels baseras på samtal. Pojkar är generellt sett mer hjälpta av att göra aktiviteter tillsammans med någon annan snarare än att enbart samtala (Dyregrov 1997). Detta att pojkar har svårare att verbalisera sina upplevelser och därmed få stöd i sin utsatta situation antas leda till att de i vuxen ålder oftare begår självmord och oftare drabbas av svårare sjukdomstillstånd än kvinnor i samma situation (Ibid). Att kunna dela sin sorg och sin smärta med någon annan är alltså mer hälsosamt än att genomlida sorgen och smärtan i ensamhet.

Andersson G. (2002) Fosterbarn ur ett könsperspektiv. Nordiskt Socialt Arbeid 1, 35-41.

Björkhagen Turesson A. (2009) Mor i fängelse: Mödrar och barn berättar. En analys av ungdomars resiliensprocess. Avhandling, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet.

Dyregrov A. (1997) Barn och trauma. Studentlitteratur, Lund.

Green L., Korol G., Mary C., Marshall G., Leonard A. & Gleser C. (1991) Children and disaster: Age, gender and parental effects on PTSD symptoms. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry 30, 945-951.

Ullmanen P. & Andersson G. (2006) Svensk social barnavård ur ett könsperspektiv 1993-2003. En litteraturgenomgång. Statens Institutionsstyrelse, Stockholm.

Werner E. & Smith R. (2003) Att växa mot alla odds. Från födelse till vuxenliv. Cornell University Press, Stockholm.

Vad är en barnavårdutredning?

Barnavårdsutredningar görs av socialtjänsten i de fall man misstänker att barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.

När föräldraansvaret brister ska samhället träda in i dess ställe, det innebär att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för alla barn under 18 år i kommunen. Finns det en misstanke om att ett barn far illa ska socialnämnden utan dröjsmål inleda en utredning om barnets hemförhållanden. Många av familjerna, men långt ifrån alla, där en eller båda föräldrarna har någon form av beteendeproblematik blir därför förr eller senare föremål för en barnavårdsutredning i syfte just att utröna föräldrarnas föräldraförmåga och i vilken utsträckning de svarar upp mot det individuella barnets behov. Syftet är också att utröna eventuellt behov av stöd och vilken typ av stöd dessa familjer i så fall behöver. Vad det egentligen innebär för att man ska anse att ett barn far illa är inte helt klarlagt och därför är det inte helt enkelt att avgöra i vilka fall socialtjänsten träder in och startar upp en barnavårdsutredning (Sundell m. fl. 2007). Huruvida föräldrarna kan svara upp mot sina barns behov på ett tillräckligt bra sätt och om stödet som ges till dessa föräldrar överensstämmer med barnens rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda är därför en ständigt pågående diskussion inom socialtjänsten. När socialtjänsten befarar att ett barn inte får sina behov tillgodosedda eller att barnet utsätts för övergrepp av något slag startar alltid en barnavårdsutredning. Alla barnavårdsutredningar ska göras skyndsamt för att minimera risken att ett barn far illa under en längre tid och de ska inte göras större eller mer komplicerade än vad det enskilda fallet kräver. Utredningen kan ske antingen då barnet bor kvar i hemmet med sina föräldrar, under tiden barnet är placerat i ett familjehem eller då hela familjen placeras på en institution eller i en utredningslägenhet. Barnavårdsutredningens främsta syfte är att förstå vilka behov barnet har som eventuellt inte blir tillgodosedda av föräldrarna men också att förstå vilka resurser som finns i familjen och i barnets miljö som kan väga upp dessa brister. Brister i föräldrarollen ska innebära ett hinder eller ett hot mot barnets hälsa och/eller utveckling. Det kan exempelvis handla om att barnet inte behandlas åldersadekvat, att barnet vistas i farliga miljöer eller att barnet får stå emellan föräldrarnas konflikter. Man har tidigare sett att socialtjänsten inte alltid lever upp till de krav de har på sig att tillvarata barnets bästa. Det har bland annat visat sig genom att många av de utredda barnen inte ansåg sig ha kontroll och påverkan över sin egen situation under utredningens gång och att så många som 50 procent av de barn som varit föremål för barnavårdsutredningar ansåg sig ha problem med sin hälsa på grund av detta. Av den anledningen arbetar man idag inom socialtjänsten utifrån barnets behov i centrum (BBIC). Syftet med detta arbetssätt är att stärka barnets ställning och att arbeta mer utifrån barnets nätverk såsom föräldrar och skola. På detta sätt vill man stärka barnets rättssäkerhet i en situation där barnet är extra utsatt och sårbart. Man kan säga att i barnavårdsutredningar enligt BBIC modellen står barnet i centrum omgivet av sina behov, föräldrarnas förmåga och barnets miljö. Under området ”barnets behov” följer sju huvudområden som ska gå genom utredningarna som en röd tråd. Dessa huvudområden är: hälsa, utbildning, känslo- och beteendemässig utveckling, identitet, familj och sociala relationer, socialt uppträdande och förmågan att klara sig själv. Inom varje område ska barnets utvecklingsbehov bedömas och vad som ska till för att barnet ska utvecklas tillfredställande. Utifrån en bedömning av de sju olika områdena ska sedan barnets behov matchas mot föräldrarna och deras förmåga till omsorg. En annan rubrik är ”föräldrarnas förmåga” och står för sex områden utifrån vilka föräldrarna bedöms. Dessa sex områden är: grundläggande omsorg, säkerhetsaspekter, känslomässig värme, stimulans, vägledning och gränssättning samt stabilitet. Den tredje rubriken är ”familj och miljö” och innehåller sju områden. Dessa områden är familjens bakgrund och hur familjen fungerar, familjens nätverk, boende, arbetssituation, ekonomi, familjens sociala integrering och resurser i den närmaste omgivningen. Samtliga tre områden tillsammans ger en bild av barnets behov och faktorer som kan påverka barnet såväl negativt som positivt.

Sundell K., Egelund, T., Löfholm A., & Kaunitz, C. (2007). Barnavårdsutredningar, en kunskapsöversikt. Gothia, Stockholm.

Vad tittar socialtjänsten på när de väljer ut ett familjehem?

Framförallt tittar man på att familjehemmet är lämpligt för det aktuella barnets behov.

Så långt det är möjligt vill man undvika att beröva barn sina biologiska familjer genom att placera dem i familjehem. Trots det placeras varje år cirka 32 000 barn i familjehem för en kortare eller en längre period. Denna placering kan vara frivillig, med de biologiska föräldrarnas medgivande, eller tvingande, då de biologiska föräldrarna motsätter sig en familjehemsplacering. Cirka 70 procent av alla familjehemsplaceringar sker frivilligt medan 30 procent sker under tvång (Socialstyrelsen 2013). När ett barn placeras i ett familjehem beror det på att de biologiska föräldrarna av något skäl inte längre kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer. Tanken är att familjehemmet ska fungera som ett komplement där de biologiska föräldrarna brister. Huruvida barnet ska placeras temporärt eller mer permanent i familjehemmet beror på vad man tror om de biologiska föräldrarnas framtida förmåga att axla sitt föräldraskap. Om man tror att de biologiska föräldrarna så småningom, med hjälp av olika stödinsatser, kan axla sitt föräldraskap är det av stor vikt att barnet behåller en tät och nära kontakt med dem. I de fall de biologiska föräldrarna inte förväntas kunna axla sitt föräldraskap oavsett vilka stödinsatser som sätts in blir familjehemsplaceringen permanent. I dessa fall är det viktigare att stötta barnet i sin nya anknytning till familjehemmet än att barnet håller en icke fungerande kontakt med sina biologiska föräldrar. När anknytningen mellan barnet och de biologiska föräldrarna bryts brukar det leda till turbulens. Denna turbulens lägger sig ofta så småningom och barnet kan då ta emot stöd och hjälp från familjehemmet. Barn har en begränsad förmåga att knyta an till nya personer vilket innebär att barn behöver både tid och trygghet för att ha en möjlighet att alls klara denna nya anknytning.

Regler kring hur ett familjehem väljs ut och godkänns varierar mellan olika kommuner i Sverige. Oavsett hur ett familjehem väljs ut och godkänns så är det begreppet ”lämplighet” som går som en röd tråd i detta arbete. Att ett familjehem ska vara lämpligt för att ta emot ett barn eller en ungdom ligger helt i linje med barnkonventionen där barnets bästa alltid ska komma i första rummet. Problematiken ligger i att begreppet ”lämplig” inte är definierat. Det innebär att vad som anses som lämpligt i en kommun kan anses som olämpligt i en annan kommun (Rasmusson & Regnér 2013). Vad man lägger i begreppet ”lämpligt” kan med andra ord variera beroende på vilken kontext, eller vilka värderingar, den som gör bedömningen befinner sig i eller har. Gemensamt för alla utredningar av ett eventuellt familjehem är att samtal med familjen genomförs, liksom inhämtande av uppgifter i brottsregistret och inhämtande av referenser liksom läkarutlåtande (SOU 2009:68). Det man alltid tittar särskilt noggrant på vid en familjehemsplacering är:

  • Familjens sammansättning, bakgrund, livssituation och levnadsvanor.
  • Boende och närmiljö.
  • Varje tilltänkt familjehemsförälders personliga förutsättningar, egenskaper och omsorgsförmåga.
  • Varje tilltänkt familjehemsförälders inställning till uppdraget.

Till var och en av dessa ovanstående punkter finns allmänna råd för hur socialtjänsten ska resonera, även om dessa råd är diffusa och ger ett förhållandevis stort tolkningsutrymme. Det tilltänkta familjehemmet ska inte bara vara lämpligt som familjehem utan också lämpligt som familjehem till det specifika barnet. Det finns alltså olika tillvägagångssätt att utreda ett tilltänkt familjehems ”lämplighet”. Problematiken kring dessa olika tillvägagångssätt är att de inte utvärderats vetenskapligt vilket är bekymmersamt med tanke på de stora konsekvenser en familjehemsplacering får för alla inblandade. Forskning visar att de familjehemsplaceringar som har störst chans att ”lyckas”, vilket innebär att barnet kan utvecklas i en trygg och kärleksfull miljö och att familjehemsplaceringen inte avbryts i förtid, är de familjer där man hittar olika strategier för att stärka och bemöta barnet. De familjer som kan få barnet att känna sig trygg och där barnet uppmuntras att knyta an till familjeföräldrarna har också en större möjlighet att lyckas som familjehem. Här handlar det om att kunna inkludera barnet i familjehemmet och att det råder en öppen och tillåtande atmosfär som inbjuder barnet att för sig i familjehemmet. Problematiken kring att uppnå dessa ”framgångsfaktorer” är att det placerade barnet kan ha andra behov än övriga familjen och att det i sig kan göra familjedynamiken komplicerad.

Rasmusson B. & Regnér M. (2013) Ett utvalt hem till ett utvalt barn: Familjehemsutredningar och socialt arbete i praktiken. Natur och Kultur, Stockholm.

Socialstyrelsen (2013) Folkhälsan i Sverige – årsrapport 2013. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-3-26

SOU (2009) Vanvård i social barnavård under 1900-talet. https://data.riksdagen.se/fil/CA401107-7800-4442-A55E-1BE00F73298D