Deprecated: Funktionen wp_make_content_images_responsive är föråldrad sedan version 5.5.0! Använd wp_filter_content_tags() i stället. in
/home/u247774461/domains/familjehem.se/public_html/wp-includes/functions.php on line
6078
Vad menar man när man säger att ett barn far illa?
Barn som lever i utsatta miljöer riskerar att fara illa.
Barn som lever i utsatta miljöer riskerar att fara illa. Men vad menar man egentligen med utsatta miljöer och vad menar man egentligen när man säger att ett barn far illa? Är det en enstaka händelse med en trött, stressad och utarbetad mamma eller pappa som skriker åt ett övertrött barn i affären? Eller är det ett barn som får dricka saft i nappflaskan natt efter natt? Eller är det ett barn vars föräldrar själva mår så dåligt att det varken finns plats, tid eller ork över för ett barns alla behov? Framförallt menar man barn som inte blir sedda när man säger att ett barn lever i en utsatt miljö och riskerar att fara illa. Barn som står alldeles ensamma i svåra situationer. Livet kan stundtals innebära stora utmaningar för oss alla och vi kanske tillfälligt tappar fotfästet och våra barn tvingas kanske tillfälligt att stå tillbaka med sina behov. Men så länge vi ser barnet, pratar med barnet, hjälper och stöttar barnet och på olika sätt visar barnet att han eller hon inte är ensam, att vi som föräldrar är med och har ansvaret, då kan barnet antagligen klara sig igenom ganska svåra situationer och vistas i ganska utsatta miljöer, såsom föräldrarnas skilsmässa eller en nära anhörigs död, utan att per definition fara illa. Men det är när vi inte ser barnet i vår egen förtvivlan som det är fara å färde. När barnet lämnas ensam i svåra och utsatta situationer utan hjälp och stöd från någon vuxen. Det kan också vara då föräldrarnas beteende är så skadligt för både barnet, och kanske också för föräldern själv, att den miljö föräldern erbjuder barnet är direkt hotande för barnets liv och framtida utveckling. Det kan handla om föräldrar som missbrukar eller föräldrar som är så svårt psykiskt sjuka att de inte längre kan se ens till sina egna behov och absolut inte till ett barns behov. Då måste samhället träda in och skydda barnet och erbjuda barnet ett annat ställe där barnet kan få trygghet, kärlek och omsorg på, ett familjehem.
Hur vanligt är det att barn far illa?
Det vet man inte idag.
Man vet inte hur vanligt det är med barn som lever i utsatta miljöer och hur vanligt det är att barn faktiskt far illa därför att mörkertalet är stort. Känner vi att vi inte kan svara upp mot våra barns behov så skäms vi, det är inget vi torgför i första taget. Istället försöker vi hålla fasaden uppe och vi sluter oss kanske allt mer inom oss själva och inom hemmets fyra väggar, rädda för att andra ska se vår oförmåga. Men vi vet att omkring 17 procent av alla barn i Sverige växer upp med minst en förälder som missbrukar (Socialstyrelsen 2017). Vi vet också att omkring 20 procent av alla barn i Sverige växer upp i familjer med ständigt återkommande konflikter mellan de vuxna och vi vet att omkring 10 procent av den vuxna befolkningen någon gång i livet mår så dåligt att han eller hon ser sig tvungen att söka professionell psykiatrisk hjälp (Hallberg 2018). Det är samhället, socialtjänsten i varje enskild kommun, som har det yttersta ansvaret för barn som lever i utsatta miljöer och för barn som far illa.
Hallberg U. (2018) Psykisk ohälsa hos unga människor. Liber, Stockholm.
Socialstyrelsen (2017) Barn och unga i socialtjänsten. http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnochungaisocialtjansten
Vad är definitionen av ”barn som far illa”?
Det finns ingen enhetlig definition av begreppet.
Det saknas en gemensam och enhetlig definition för vad som faktiskt ska betraktas som att ett barn far illa. Olika personer, olika professioner, olika regioner, olika kulturer och olika tidsepoker kan och definierar också begreppet på olika sätt (Lundén 2004). Det här leder till att de professionella, som har anmälningsplikt i de fall man misstänker att ett barn far illa, inte alltid anmäler detta till socialtjänsten trots den tvingande lagstiftningen (Lagerberg 1998). Det antas alltså bero på att man tolkar begreppet olika och därmed gör olika bedömningar för vad som är så pass allvarliga brister i barnets miljö att man anmäler detta till socialtjänsten (Lundèn m. fl. 200). I lagstiftningen har man valt att lyfta fram två viktiga nyckelaspekter när det gäller vad som ska anses vara uppfyllt för att ett barn ska anses fara illa; den första handlar om när fara föreligger för barnets hälsa och normala utveckling och den andra handlar om brister i hemmet eller hos föräldrarna (1979/80:1). Med utgångspunkt i lagstiftningen och med hänsyn tagen till att det saknas en gemensam och enhetlig definition av begreppet fokuserar vissa personer på barnet som sådant, det vill säga huruvida barnet uppvisar tecken på att fara illa, genom brister i hälsan eller i den normala utvecklingen (Hagelin m.fl. 2000) medan andra personer fokuserar på brister i hemmet och/eller hos föräldrarna (Socialstyrelsen 2004). Det finns alltså ett behov av en gemensam och enhetlig begreppsdefinition för att minimera risken att missa att identifiera de barn som far illa. En gemensam och enhetlig begreppsdefinition behövs också för forskare, lagstiftare och andra som i sitt yrke arbetar med barn och deras familjer. Men åsikterna går isär om huruvida man ska fokusera på en definition som fokuserar på yttre riskfaktorer såsom brister i hemmet och/eller hos föräldrarna eller om man ska fokusera på redan uppkomna skador i barnets hälsa och/eller utveckling. Man diskuterar också om man ska använda en vidare definition av begreppet som innebär att man tittar både på barnets utveckling, på hemmiljön och på faktorer utanför familjen, såsom mobbning i skolan (Lagerberg & Sundelin 2003). Den snävare definitionen skulle, enligt dess förespråkare, vara enklare att tillämpa framförallt i juridiska sammanhang. Förslag finns på att man bör fokusera på barnets lidande här och nu eller på ett eventuellt framtida lidande på grund av de svårigheter som råder just nu när man definierar begreppet barn som far illa (Lagerberg & Sundelin 2003). Detta medan andra forskare menar att barnet inte behöver utsättas för lidande här och nu eller riskera att utsättas för framtida lidande för att anses fara illa, istället räcker det med att det är fara för barnets hälsa och utveckling (Killèn 1991).
Hagelin E., Magnusson M. & Sundelin C. (2000) Barnhälsovård. Liber, Stockholm.
Killèn K. (1991) Svikna barn. Om bristande omsorg och vårt ansvar för de utsatta barnen. Kommuneforlaget, Oslo.
Lagerberg D. (1998) Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården? Akademiska barnsjukhuset, Uppsala läns landsting.
Lagerberg D. & Sundelin C. (2003) Risk och prognos i socialt arbete med barn. Centrum för utvärdering av socialt arbete, Gothia förlag, Göteborg.
Lundén K., Broberg A. & Borres M. (2000) Hur tolkar BVC-sjuksköterskor och barnomsorgspersonal anmälningsskyldigheten enligt paragraf 71 socialtjänstlagen? Rapport nummer 2, Psykologiska Institutionen, Göteborgs Universitet.
Lundén K. (2004) Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Avhandling, Psykologiska Institutionen, Göteborg Universitet.
Socialstyrelsen (2004) Strategi för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller barn riskerar att fara illa. https://www.polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/Rapporter-
utredningar/01%20Polisen%20nationellt/Brott%20i%20nara%20relationer/
Strategi_for_samverkan_kring_barn_som_far_illa_07.pdf
Ökar eller minskar andelen barn som lever i utsatta miljöer och som riskerar att fara illa?
Andelen ökar hela tiden.
Trots att vi i Sverige lever i ett så kallat välfärdssamhälle ökar andelen barn som lever i utsatta miljöer och som därför riskerar eller det facto far illa (Brodin 2009). Vi ser idag omkring oss att barn får det allt bättre vad gäller materiella tillgångar (UNICEF 2003), exempelvis har de flesta barn tillgång till datorer och mobiltelefoner samtidigt som allt fler barn och unga mår psykiskt dåligt (Hallberg 2018). Hur kan det vara så och vem bär ansvaret för det kan man fråga sig. Man kan säga att barn i huvudsak vistas på två arenor; i skolan och i hemmet. Det gör att dessa två arenor och alla som ingår där har ett enormt ansvar för barns välbefinnande. Barn utvecklas i samspel med sin omgivning och här har främst föräldrarna en stor och viktig roll att spela. Om föräldrarna av olika anledningar inte kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer kan man hävda att barnet lever i en utsatt miljö. Orsaken till att föräldrarna inte kan svara upp mot de krav ett föräldraskap ställer kan ligga inom föräldern själv exempelvis psykisk ohälsa eller missbruk, orsaken kan också ligga utanför föräldern exempelvis fattigdom eller bostadslöshet. Förälderns problem kan ha funnits redan innan barnet föddes eller så kan förälderns problem ha tillstött efteråt. Den andra arenan barn vistas på är i skolan. Även lärare har därför en enormt viktig roll att spela i barns liv. Som lärare är man kanske den som ser mest av barnet dess vakna tid och man ses, i bästa fall, som en trygg och pålitlig person av barnet. I skolan har lärarna därför en stor uppgift i att uppmärksamma, stötta och vägleda alla elever samtidigt som vi vet att skolan de senaste decennierna varit utsatt för stora neddragningar. Allt fler arbetsuppgifter ligger på allt färre utbildade lärare. Vi vet också att mobbningen bland elever ökat lavinartat både i skolan och på internet via sociala medier vilket ytterligare ökar riskerna för att skolan ska bli en utsatt miljö för sina elever (Hallberg 2016).
Brodin J. (2009) Barn i utsatta miljöer och livssituationer. Socialmedicinsk Tidskrift 2, 185-191.
Hallberg (2016) Mobbning i skolan. Varför och vad gör vi? Studentlitteratur, Lund.
Hallberg (2018) Psykisk ohälsa hos unga människor. Liber, Stockholm.
UNICEF (2003) Innocenti report card no 5: A league table of child maltreatment deaths in rich nations. UNICEF innconeti research centre, Florence.